Syns det vad vi säger?

Såhär såg vårt liv ut i oktober förra året när Vincent var 4 månader.
Jag säger dock fortfarande samma sak, men jag SITTER, där Lasse sitter på bilden. ;)
Bloggeri Bloggera, Beroendeframkallande men faaaan så mkt det ger. Positivitet från alla håll och kanter.

Bloggare är inte som andra människor.
Mammabloggare är nog fan min nisch. :)


Jag målade när vi var på BB, Vincent var ett ganska självklart motiv där han låg o sov.




...de fick den, att sätta upp på anslagstavlan. :)

Pöss Donken,

som för övrigt nu är proppmätt. Jag fick min mat till slut.
Jag skulle ju göra köttbullar, och det gjorde jag cokså. Utan köttbullar. Jag kokte potatis, tog fram stekpannan, smör, gjorde sås, och vi HADE inga jävvla köttbullar. Jag skickade ut Lasse efter fler, på Netto.
Finns mycket nu, på Netto, som jag vill ha. Den där pallen tex, att ha grejer i, i hallen.

Aja.
Det blev köttbullar o kantarellsås, potatis, lingonsylt, och färsk sallad.
Och Lasse tycker att han har ont i ryggen.
Han är som han i reklamen nu- han som säger "och ni kvinnor klagar om o föda barn, det är inget mot när en man är riktigt förkyld. Atjchooo!"
Ja, ungefär sååå är Lasse nu.


Jag går omkring med foglossning, men inte fan klagar jag, mer än på bloggen och när jag ska resa mig. När ingen är hemma.
Anars har jag vett nog o hålla käft. Nobody cares ändå.