DONKEN

Jag vill så otroligt mycket. Jag vill ha pengar, jag vill kunna ge mer än jag har, jag vill kunna bo flott.

 

Jag vill inte behöva känna skuld inför förskolan om att jag är en värdelös mamma utan fasta rutiner, och att ständigt komma för sent.

Jag vill inte vara försökskanin med depressionsmediciner som gör att jag hellre sover än går till dagis på morrnen.

Jag känner mig dränerad och ganska tom på energi.

Jag vill ha massor med livslust.

 

Jag vill kunna skriva av mig i bloggen utan att känna att de som läser, utmålar mig som en jävligt svartsjälad person.

 

Jag vill att hårda ord inte ska fastna på mig. Inuti mitt skadade huvud.

 

Jag vill kunna skriva av mig utan att tycka synd om mig själv, jag vill kunna ha självdistans. Kunna se att hårda ord inte är riktade mot mig personligen, utan mot handlingar tidigare, som lett till konsekvenserna vi nu kallar mitt liv.

 

Jag vill kunna må dåligt utan att bli socialt utfryst för evigt.

 

Känner att jag blivit som de andra. De där som jag inte tycker lever på "rätt sätt".

De där jag vill skaka om och knäppa med fingrarna åt, och väcka ur förnekelsedvalan. Jag är nu en av dem, och jag tycker inte om det. Var är knäppande fingrarna och hojten?

 

 

Jag behöver hjälp, jag är jävligt medveten om det.

Men jag vill inte att det ska vara min sanning.

 

Jag vill ha en annan sanning.

 

ps. Jag vill kunna gråta, men dessa förbannade medicinerna har torkat ut mina tårkanaler. Allt sker inombords istället.

Är i en dal. Ja, jag kan nog säga att det är något sånt jag har.

JÄVLA FAN.