Fyfan så jävla fruktansvärt. Morgonen gick bra till en början, jag stressade runt som en kossa som vanligt. Vincent käkade välling och macka och banan och snodde min macka lite, och dissade vällingen lite. Jag sminkade mig, käkade, spillde ut allt mitt kaffe på skrivbordet här, fick massa kaffe på mig själv, skulle byta kläder, torka upp kaffe från hela golvet, väggen, skrivbord, tangentbord, lådhurts till skrivbord... samtidigt hålla Vincent borta från kaffespillet.
När jag hade bytt kläder, o sminkat mig klart, skulle Vincent ha termobrallor och jacka, vilket han inte ville. Jag var jättesugen på att leka jaga barn i en halvtimme, när vi skulle gått för 10 minuter sen.

Not.

Skitförbannad blev jag och försökte hålla fast Vincent o få på honom kläder. Mitt foglossningsbälte skulle jag ha på mig också, och kardborret fastnade i min tröja, jag såg inte det röda strecket för magfanskapet var ivägen, och jag fick jaga Vincent igen för att sätta på honom jacka stövlar vantar och stoppa ner honom i vagnen.
Sa jag att allt detta under tiden som nån stod o sparkade sönder min höft inifrån? Skitkul o stå o böja sig när höften inte klarar nåt, och ryggen skriker efter att räta upp sig.
Vincent lekte hal spagetti-orm dessutom.

Kom till dagis till slut, med vagn. Gåendes. Bältet mot foglossning hade kasat upp så istället för att hålla ihop höften, så tryckte det på min mage. Hade fortfarande ont, men det var rätt okej halvvägs till dagis åtminstonde. Det är fortfarande uppförsbacke även om jag inte har cykeln. (tro inte att jag ens tänkt tanken att cykla i flera dm snö.)
Fröknen där var INTE där. Inte på väg ut, inte ens i hallen för att möta mig. Jag var redan sen som fan och ont överallt.
Tydligen var hon själv där, med en inskolning som pågick. Yeyy. Hon tog iaf Vincent efter lite tjöt om att han inte har mkt blöjor kvar, och att hon inte riktigt hade tid med nåt. Hon sa också att de inte skulle gå ut idag. Yäyyy.
Skrikandes lämnades Vincent hos henne. (Vincent var den som skrek alltså, såklart.. inte hon, och inte jag.)


Jag gick halvt nästan snyftandes därifrån. Ont som fan hade jag, jag frös, jag var ledsen för att Vincent var ledsen, jag tyckte synd om mig själv, jag blev arg på att hon var där ensam som fröken (var va de andra nånstans??! ANSTÄLL fler om det inte finns backup!!)

Jag skulle alltså nu gå ända till jobbet. Med cykel går det ju snabbt, kanske 5 minuter eftersom det är nerförsbacke. Men pulsandes i snö, med ett stödbälte och i kyla, halt på gatan och med små steg som jag måste ta, så går det inte alls snabbt.
Jag fick mer och mer ont ju närmre lägenheten jag kom, men jag tog mig förbi den. Några meter iallafall. Sen bröt jag ihop. Klarade inte mer. Bäckenet skrek efter lite omtanke och stöd och att få sitta ner! Jag fick svinont, och jag började störtböla.
Jag ringde Lasse och lipade fram att jag inte klarar mer.

Han sa att jag skulle ringa jobbet, och sen ringa FK och sen Vårdcentralen eller MVC. Han försökte trösta mig så gott det gick. Jag ringde jobbet, och hon förstod precis, och var väldigt snäll rent allmänt.

Det värsta är att man ju inte får kalla graviditetskomplikation-smärta, för sjukdom. Man får inte ha foglossning och få ersättning. Hur fan ska jag klara mig om jag inte ens kan ta mig till praktiken då, är min fråga? Jag vet inte riktigt hur det gick med de tre kvinnor som stämde FK, fick de rätt? Eller fick de bara lite pengar så de skulle hålla käften sen?

Får man stanna hemma om man har så ont så man inte kan gå ett steg till?


Donken..

edit: De ringde från MVC nu och jag fick en läkartid. Hon skulle även kolla upp om jag kan få akupunktur. Tiden är om mer än 2 veckor, men det fanns inga tidigare. Så på lucia ska jag till doktorn..