Ni är tammefan inte kloka nånstans. Ta det som en komplimang. Kolla sen alla namnförslagen jag fick (jag kan ju iofs knåpa hop ett inlägg med dem..), och det var endel JÄVLIGT najsiga förslag ni hade! Linda föreslog ex TokDONKEN som lite LindaTok-cppycat, och ja, det var rätt kort o koncist. Haha! ;)


Nu ska jag blöda lite från hjärtat: Igår eftermiddag kom Lasse hem från jobbet. Ni vet ju hur det var just igår, (förrgår egentligen nu) när Vincent inte fick gå sin avslutnings-jul-dag på dagis och allt det där. Jag var ju rosenrasande på min karl. Typ. i 30 minuter. (ja det är iallafall NÅT bra med att vara Vädur- palla tjura flera dagar)

Åter till ämnet. Lasse kom hem, och jag hade ju vart uppe halva natten före, så var ju dessutom dödstrött. Vincent sov inte heller. Inte vid kl 11, 12, inte vid 13, inte vid 15. Det vill säga- JAG fick inte sova igen mig. Inte ens i soffan. Vincent blev ju gääälen på mig. Nya glasögonen (jag försöker vara rädd om dem..!) Våfflanmagen, mina onda ömma tutts, och allmänt elak var han mot mig tyckte jag. Inte med flit, men ändock. Mamma Vila..!

Lasse sa nåt till mig då där jag satt i soffan, om att faaan vad duktig jag vart och gjort så mycket julmat, och att han blev helt paff. Han ger mig ofta komplimanger, men sånt om mat o sömn, brukar han mest bara klaga på. Så när han sa detta brast jag ut i ill-lip..! Jävla hormoner, jag hatar att gråta.

Men det var "samma sorts" lip, som när jag låg i soffan för 19 månader sen och hade fullt värkpådrag med en Vincent inuti magen. Då när min svärfar kom till oss, o skulle hämta katten, och klappade mig på huvet o sa att det kommer gå bra.
Då började mina ögon också lipa massor. Tår på tår på tår, utan att jag ens blinkade.

Nu alltså för nån dag sen, så gav Lasse mig en kram o sa att det kommer bli bra. Och att han förstår att det är tufft o vara hemma med Vincent. När man inte får sova, och när man gjort så mkt mat, och inte sovit, och har ont i hela pelvisen. Jag älskar dig Lasse.