Bild 1- December 2009. 7 månader efter förlossningen. Vikt- för lite. (52kg)
Bild 2- December 2010. Vecka 31 med syskonet. Vikt- För jävla mycket för fogarna.(69-70kg)


Så här är det. Folk som inte känner mig sen innan, som aldrig sett mig som o-gravid, de säger att jag är så himla liten, i magen och i mig själv. Det tar, och det sårar mig som fan. Jag blir ledsen av det. Det var ännu värre förra gången, för då VAR jag ganska liten i magen. Han (Vincent) låg väl inåt tarmarna mer, och han hade ju ganska gott om plats mellan bäcken och revben, då jag är rätt lång. (170 cm över marken är jag) 
Fick hela jävla tiden höra hur liten jag var, och det kändes mest som att jag blev misstrodd. Typ att jag hittat på att jag är med barn, bara för att jag ville det.
Eller som att alla påpekade att min mage inte var normal, och i princip anklagade mig, med att barnet inte var friskt.
Det sa de aldrig, men det var så det kändes.

Samma nu, alla som inte träffat mig förut säger att OJ vad liten mage du har!! Jag tar illa upp, men folk fattar inte det. Nej, jag uppskattar verkligen inte "tjockis" heller. Man behöver väl inte påpeka storleken på magen, med nåt negativt alltid, heller!

Tjockis tar jag ju åt mig på ett annat sätt. Visst jag har aldrig varit överviktig SÅ, men vafan. När jag är väl medveten om min egna o-sexighet med valkar där jag inte ens visste kunde finnas valkar.. (JAG känner mig o-snygg. Graviditet är fint, men i mig själv skriker kroppen att den inte är särskilt attraktiv just nu. Inget att göra åt mer än att vänta till BB. Alla andra känner sig som mest vackra när de är gravida.. Det är de också. De andra.)

Och att låren inte kommer ner i knappt leggings längre. DÅ är jag inte så jälva glad i att få höra TJOCKIS från massa håll.
Min pappa sa det och jag sa att det INTE är okej, då var han så jävla schysst att säga att han skiter i det.

Såna grejer alltså.... ge bara faaan i å säga sånt. Att bete sig på det viset.