Har just sett filmen You got Mail, för första gången. Den är rätt gammal va? nångång från nittitalet, va?

O så en annan grej jag funderat massor på mest hela dagen. Its the little things, det är verkligen det.
En man som gör kaffe åt en varje morgon på helgen- guld värt.
Att man får en flashback av spontaniteten man hade före man var mor, och ringa sin bästevän för en hej-hejdå-kaffe lite snabbt (fastän hon bor 2 mil från mig.) Och dessutom några sekunder efter det höra en låt som vi båda gillar massa.

Hur man tänker på när man träffade sin karl, och hur allt bara föll på plats efter nån vecka.
Jag tänker hårt, så hjärncellerna nästan gnuggas sönder av friktion, och jag har alltsom oftast kommit på mig själv med att känna mig jävligt safe.

Numera har jag ju också en ring på fingret, en bostad en karl, ett barn en katt, och jag känner mig ändå fri.
Hade detta hänt för kanske några fler år sen, så vet jag med all säkerhet att jag hade kännt mig totalt instängd och cellskräckig.

Jag förundras över hur jag inte tänker så. Varför? Kan det vara så enkelt att han verkligen är den Rätta? De säger ju att Mr. Right inte finns, men kanske ändå, att det bara blir rätt ibland.

Som vanligt har han nu somnat i soffan, och jag smekte hans kind mitt i filmen nånstans.. Han log redan innan. Han var nog halvvaken.
Its the little things..

Har vi blivit vuxna nu, Macco?

En go karl som spelar gitarr och får hela mig att bli kär.
Igen.
och igen
och igen

och helvetes vad jag älskar dig Lasseman.