Tillägnar detta inlägget helt till min kärleksfulle man.

De senaste månaderna med dig och Vincent har jag aldrig nånsin kunnat föreställa mig, att mitt liv skulle se ut.
Det har jag talat om flera gånger innan, och det är verkligen så.
Jag trodde jag skulle sitta där i en skabbig etta med soc bidrag, fem ungar varav tre på höften, sitta med en jävla hög mamma-tofs på huvet á lá 80-tal, och röka äckliga fimpar för att jag hatade mitt liv.


Alternativt inga barn, och det där andra ändå.

Trodde jag skulle vara en såndär jävel som bara andra såna jävlar orkar med.




Det blev inte så.
Med den föreställningen om vad jag trodde, så blev det väldigt Värdigt, Underhållande, Ekonomiskt ganska stabilt, och en LUGN Bebis.

Det blev högt över förväntan.

Snabbt gick det, hej graviditet.
Det var en jävligt stor risk, vi hade inte kännt varann speciellt länge.
Risken blev nåt jag inte ångrar.


Sen nån gång i framtiden ska man väl gifta sig också, men konstigt nog ser jag det som en större risk, än att skaffa barn.
Jag är inte rätt nånstans, men det borde du listat ut vid det här laget, för NU är det inte längre lika nytt och risky, vårt förhållande.

Jag är lycklig att jag tog den risken.

Jag är lycklig med dig, även om vi tjaffsar ibland.
Tråkigt det hade varit om allt jämt hade varit bra, då hade man mått dåligt pga det.

Jag är glad att du finns i mitt liv, och att du är en gigantisk del i det.




Jag är glad att vi träffades den natten för 20 månader sen, Lassi.

<3