Jag har ju haft fullt upp, det vet ni. Blir inte många besvarade kommentarer nu för tiden, men jag ska ta mig ett ryck på bloglovin en vacker dag. Nästa år.

Yohanna har en avslutningsgrej, där vi ska skriva vad som hänt i verkliga livet detta året som vi är riktigt stolta över och nöjda med.

Jag kan inte skriva om bara en sak, för det har hänt två gigantiska saker i år.


Först föddes ju Isadora den 31 januari.  Hon kom 10 dagar för tidigt. Vi var hos min bror och hans dåvarande sambo, och drack kaffe på kvällen, åt kakor som jag hade bakat, sen åkte vi hem till Värnamo, och jag kunde inte sova. Så messade jag en massa med Baam om jag minns rätt, och Dysmorfi. Skrev hur tätt värkarna kom. De kom tätt.
Men jag hade ju 10 dagar kvar, så jag hoppades inte för mycket. Men det blev starkare!
Sen väckte jag karln, skrek KIWII på honom, han ringde sin morsa som kom hit för att passa Vince, sen åkte vi in. Jag kräktes i en snöhög vid cykelstället uttanför akuten.
Tre timmar senare kom hon, och jag fick nån slags mindre chock, att det var en tjej. På riktigt! Jag hade ju inga glasögon heller, så jag tyckte det såg ut som en pung, men näää, det var en tjejja!

Jag grät och var lycklig och allt detdär. Kunde inte prata. Det var som att föda barn för första gången, för det var så lika men ändå så sjukt annorlunda. Hon är ju en helt annan person än vad Vincent är.
Men hon var extreemt lik sin storebror när hon föddes! Båda är redheads och har Lasses ögonbryn.
Och den klassiska MINABARN putmunnen.

I skrivande stund kryper hon förbi här med magen i luften. Jorå nu har hon lärt sig att inte åla. :P

Hon blev aldrig en månad gammal, för det saknades dagar i februari. Snart blir hon istället ett år.
I maj döptes hon, och en vecka senare blev Vincent 2 år gammal.


Efter alla dopkort, födelsedagskort, tre stycken låne-nej till hus på 3 olika banker, så gav jag fan i husförsöken.
Jag sa till Lasse när vi gick från sista bank-nejet mot bilen igen, att NU startar jag eget, för de pengarna vi har till handpenningen kommer ändå bara att växa medan vi väntar. Plus att jag behöver ett jobb, eftersom jag var arbetslös när jag väntade Doa.

Detta var nu i september. Whoa, det gick rätt snabbt sen! Jag var på skattemyndighetsmöten, startaeget-möten hos Värnamo Näringsliv, skrev en affärsplan, köpte in grejer, ordnade en stadig leverantör med de kontakter jag hade sen innan, jag beställde visitkort, broschyrer, en t shirt och keps, pennor, gjorde halloweenkort, bloggade... Anmälde företaget till bolagsverket för att skydda företagsnamnet i länet, ansökte om fa-skatt till skatteverket, och sen fick jag alla intyg och bekräftelser att jag är VD för mitt egna företag. Jag beställde webshop, bokföringsprogram, egen domän + mail.


Varje litet steg där, har på tre månader lett till att jag är egenföretagare nu, med en uppstigande inkomst.
Jag får syssla med min föredetta hobby, som en vinstdrivande heltidssysselsättning.
Det är mycket mer motiverande, det är mycket tänk, många nya idéer, massor med tänk, lite mer pyssel, och jag träffar massor med nya människor.
Allt i ett.
Bland det bästa i kråksången är ju att jag får göra avdrag med moms och sånt, vilket betyder att jag gör det jag älskar, får betalt för det, och får dra av inköpen jag gör.

För att avrunda denna framgångssaga som only has just begun, så ska jag försöka med näbbar och klor (ha ha ha ordvits på uggla), att få hit herr M Uggla himself. Kungen, mannen med stort M, herrn som jag dansat till i hela barndomen och ungdomen.. Förfestmusikmannen, efterfestmusikmannen, Clubhitsmannen...


Där behöver jag nog massor med hjälp. Snälla Magnus, vill du komma hit på invigningen av Donken Designs i Värnamo den 3e mars?
Eller skriva en hit om företaget? Eller åtminstone göra en musikvideo med mig in it?
Jag begär inte mycket... Bara att du kommer hit och ger mig en kram och en autograf på Lasses gura han fick i julklapp.
Det skulle vara enormt stort för mig, och alla som kommer.

We love you!