Jag.
Orkar.
Inte..

Han vrålskrek i morse. Det vanliga väcknings-jag-ligger-här-o-pratar-lite-för-mig-själv var helt bortblåst.
Han vrålskrek när jag kom in i hand rum. Han vrålskrek när jag hälsade godmorgon. Han vrålskrek när jag gav honom nappen som låg på golvet, som han pekade på. Han vrålskrek när jag frågade om vi skulle byta blöja. Han vrålskrek när jag log loss nattblöjan.

Han har varit rätt lugn när han åt välling just, men annars så går han bara omkring här, förstör allt mitt smink (var är allting nånstans? Han har ju gömt min "nyaste" mascara nånstans) Så jag får stå och försöka få ut nåt ur de gamla mascarorna en halvtimme extra framför spegeln. Då vrålskrek han ju såklart också, ger man inte full attention ja då jävlar vettu.

Sen drar han ner musmattan med mus och allt, vaarje dag, och han blir lika jävla förbannad varje gång man sätter tillbaka den. Höga C-skriket, ni vet?
Näh, nån tinnitus har jag ju inte eller så, inte alls. Och den blir ju inte bättre av att han håller på sådär.
Visst, han har ont i magen, men lite tystnad kan man väl lida i..? Jag gör ju det.
Shh, pojken, shhh...

Jag återkopplar till inlednings-orden i detta inlägg.
Hade ju iallafall en uppiggande glad rubrik?
(ni som säger man ska se det positiva.. hihi!)