Mitt Allt. Min Familj på 4.
Förlossningen känns som ett stort blurr.
Jag var en virrig, kräkig, förvirrad förvuxen tonåring på 22 år.
Helt plötsligt hade jag ett porslinsömtåligt underligt underverk i famnen.


Hur håller man den här? Vad ska man göra? Dör han om jag flyttar på honom?
Man fattar ingenting som nybliven mamma.
Nu har det gått lika lång tid utanför magen, som inuti.
Det känns som att tiden utanför gått mycket fortare! Tänk o vara gravid med innehållet i magen utanför istället, vilken lättnad, haha.. Men då får man inte längtnaden, och sparkarna.
De första sparkarna kände jag på bussen till Tyskland, den 6 december -08.
(Shit är han så gammal?!)
Han har alltid varit en del av oss. Han har alltid varit med oss. Han har alltid varit en del av Vår Familj.
Det känns så- och ändå var det mindre än 2 år sen jag och Lasse träffades för första gången.
Matten och logiken i mitt huvud går inte ihop någonstans.
Bästa känslan i världen är när han lutar sitt trötta huvud mot mitt bröst när vi sitter i soffan. När han somnar, och dreglar litegrann. Han är så varm, som en kärleksspridande värmedyna.
Ett hjärtformat element.
Jag läste någonstans att mitt hjärta bankar numera utanför kroppen, och det stämmer så himla väl!
Ja, både bokstavligt bankar, för det gör han på allting han KAN banka på.
Men också precis som det låter. Mitt hjärta.
Jag frågade honom idag om han ville ha ett bebissyskon. Han sa ja.
Lasseeeeeeh...!

Jag älskar er nåt oerhört, Familjen H.S.
Ja, Shaggy, dig också.

Döss Er Evige Ponken
Näh, nu blev det fel storlek på bubbla på fel bokstav..
Bloggadress: http://matildasimonette.blogg.se/