Jag var livrädd för hur amningen skulle gå denna gången. Förra gången ammade jag Vincent i fyra hela LÅNGA dagar, före jag insåg min begränsning, och slutade. Vi hyrde en elektrisk bröstpump från BB för många pengar. Det gick inte mer. Mina bröst var såriga, ömma, och helt o hållet fucked up. Jag fick rådet då de dagarna jag ammade, att ligga ner och amma. Det skulle tydligen vara lättare. Det gick rätt OK men taget blev ju lite snett. Sen fick jag rådet att köpa amningsnapp, en gummi-silikongrej man fäster genom attt töja ut den och trycka fast. Efter man fått dit den, en halvtimmes krånglande, så kom ju såklart Vincent med sin hand, och puffade bort den. Hopplös mojäng.

Det gjorde ont och jag var alltså ganska frustrerad. Jag som SKULLE amma, som alla andra gör.

Denna gången, sa jag att det blir som det blir. Funkar det så kör jag på det, funkar det inte denna gången heller, så får jag pumpa åter igen. Med all stress bortkopplad, allt "måste" och all frustration jag kände då som inte finns nu- så funkar det. Jag ammar då och då, jag pumpar emellanåt, och för att hon ska öka i vikt, så får hon även ersättning ibland.

And it WORKS! Jag är glad, Isadora får all mat hon behöver och vill ha, och ingen är arg över det. Trycket utifrån försvann när vi blev utskrivna från BB, men även de förstod att det blir som det blir. Och det viktigaste av allt- amningen är denna gången mysig. Jag upplevde ju aldrig det förra gången. Det var bara förjävla jobbigt, och smärtsamt.

Amning är ju det bästa säger de. Ja visst, när det funkar är det ju skitbra. Men jag är inte den som är den, som kan amma in public. Hell, jag kan inte ens amma om det är folk hemma hos oss.
Då går jag undan och pumpar ur istället.

Pöss.