sextooonnn och adertonn och tjuugää.

Nope, jag orkar då fan inte med sånt här.
Min pappa sa att jag ska tänka positivt, jag pratade lite med honom på msn igårkväll.
Han sa också att pengar är inte allt. Man ska vara lycklig och göra det man trivs med, inte bara gå omkring o gnälla om pengar.

Pengar är inte allt, men de underlättar. Det är vad jag tycker.

En vacker dag när jag är rik och berömd, kommer jag då att bli lika egoistisk som de blå folken är? (a, visst, smurfarna är det såklart jag snackar om)
Man stävar ju alltid efter att få ha det lite bättre. Vi har ju nyligen köpt en bil som är från 2005.
Där jag kommer från, räknas det som att man är rik.
(lånade pengar gör inte en människa rik, men visst ser det flott ut, utåt..! Om det inte varit för att det nu är en saab. Gillar fortfarande inte saab..)
Men ni förstår min poäng va?

Jag gör samma sak i min inredning. Jag tror alla gör det. Man vill omge sig med möbler och prylar och färger och grejer, som ser dyra ut.
De ska vara fynd som kostade helst gratis, men det ska SE dyrt ut.

Strävan egfter att få en bättre status, högre levnadsstandard, och DÅ kommer vi alla att bli lyckliga. När vi har det gott i plånboken. Men det är inte så i verkliga livet.
Societetskärringar som pimplar vin på toan och smygröker för att de känner sig ignorerade och misslyckade.
Det är snarare sanningen.

Och dit vill jag inte. Inte så högt upp. Jag vill stanna på lagom inkomst, Jag vill ha kvar mina arbetarklasspolare. (arbetslös-klass kanske?) Och jag vill fortfarande aldrig någonsin börja kalla mig för blå, eller moderat, eller något annat liknande som är synonymt.

Jag vill att mina barn ska växa upp och ha haft det någorlunda tufft. De ska veta att bortskämda ungar hamnar på rehab.

Tack för mig, nu har jag fått skriva av mig.

Donken.