För att låta bli att tänka på all SKIT som finns runtomkring just nu, så kan jag skriva en liten fin berättelse om den soliga majdagen då lillen kom till jorden...

BF dagen närmade sig, han skulle komma ut torsdagen den 21 maj 2009.
Jag la mig och skulle sova den 20 maj på natten någon gång.

Vaknade vid 3 på natten, då klockan hade blivit 21 maj 2009, den stora BF dagen. Vaknade av en jävla kraftig värk i magen. Förvärkar tänkte jag, men gick upp och hällde upp ett jävligt varmt bad.
Jag sket fullständigt om grannarna vaknade av att jag spolade vatten, jag är gravid för helvete och kommer de o klagar ska de fan få veta att de lever. Så tänkte jag.

Så när jag hade dragit igång badkarskranarna så gick jag in till Lasse som sov. Jag väckte honom med rusk och skak, och talade om för honom att han kan börja bre sina BB mackor nu, som han skulle ha som blivande pappa, att äta, när det drog ut på tiden. (papporna får ju ändå ingen mat där..)

Lasse hade sagt till mig förut, att när det börjar bli dags så skulle han bre sina mackor till BB.

Han vaknade ganska snart av det, jag satte mig i badet, och hade mina fina värkar. Jag sa till Lasse o ringa Förlossningen. Jag pallade inte med sånt, hade LITE annat att tänka på i det läget. Andas...! In med näsan ut med munen, djupa långsamma andetag, hohh hohh, inget hyperventilerande.
Sköterskan Lasse pratade med, ville prata med mig, (faan jävla skit prata med min karl istället för fan han vet väl också lite.) Hon sa iallafall attt vi skulle klocka värkarna och när det är tre värkar på tio minuter eller under det, då åker vi in.
Förhelvetee, det gjorde ju ont! Och de kom alldeles för glest. 20-15 minuter mellan varje värk ungefär.

Klockan började bli morgon, typ 5 eller nåt sånt. Jag satt och SMS'ade större delen av min kontaktlista.
Det fanns de som svarade: "vaddå tre på tio jag fattar inte, vad är värkar för nåt" Och då blir man inte så jävla snäll att man talar om för folk att man ska till BB längre. Jävla människor det finns.
Emelie var den första som svarade vid 5 på morronen, hon hade inte lagt sig än.

Mamma och Macco skulle ju vara med vid förlossningen, och om de sover när värkarna sätter igång, skiter jag fullständigt i. De var ju medvetna om att det kunde ske närsomhelst ändå. Jag fick tag i dem efter mycket om och men.
Jag klippte alla mina naglar, jag satte mig o sket (jag har hört skräckhistorier, jag tänkte då INTE skita på mig när jag födde barn!), jag sminkade mig, jag försökte klämma i mig gårdagens bananpizza (den kom ju upp direkt, ni minns väl att jag spydde mig genom hela graviditeten förra gången), jag rakade benen, under armarna, skrev ett bilddagbokinlägg om att det nu var Dags För BarnaFödande.

Jag fortsatte att SMS a folk om hur tätt värkarna kom. Jag skrek NU till Lasse varje gång, och han antecknade flitigt.

Lasses pappa kom upp till oss och skulle ta hem Shaggy till sig. Jag låg då i soffan med en micrad blöt handduk i en plastpåse, mot magen. Och en fleecefilt över mig.

Han sa nåt till mig, om det var: "Det går över snart" eller liknande, och klappade mig på huvudet, och då började jag störtlipa, (jag nickade bara till svar först) för att jag visste ju att det var sant- efter denna pärsen skulle jag ju bli mamma till nån.


Som bilden säger, är klockan tidig morgon. Min mobil ligger där nånstans och jag skriver Mass-SMS.
Det är OTROLIGT störigt att det avbryts, när man får nytt inkommande meddelande- har jag bestämt att 20 pers ska få det meddelandet och bara 3 hinner få det, och då det kommer ett inkommande... ja ni fattar. Jag fick göra om massor.

När katten var iväg nångång nån timme efter detta, åkte vi in till förlossningen när det var 3 värkar på 10 minuter.
Lasse körde inte lugnt i viadukten-kurvan, fastän han visste att jag skulle spy och hade svinont när den kurvan kom.  Jag var rätt sur fortfarande. Satt i bilen och svarade på tusen SMS, för snart skulle ju mobilen stängas av.
Klockan var då cirka 11 på förmiddagen.

När vi kom fram, åkt hissen upp, gått lite vilse, åkt rätt hiss, kommit fram till FörlossningsPortarna där man skulle ringa på klockan och bara stå och vänta, så blev vi långsamt mottagna. Tyckte jag. Jag ska föda barn tänkte jag, då får de fan ha LITE eld i baken!
De visade in oss i ett rum. En Linnea som jag glömde namnet på direkt. (men hon var med i tidningen för nån vecka sen så då kommer jag ihåg det NU)
Jag fick väga mig har jag för mig, det var väl uppåt 78,8 kilo. (min normalvikt är cirka 60)
De kollade hur öppet där var, EN centimeter var det.
Jag blev ju glad iallafall, det var ju mer än Noll.

Minns inte om de tog CTG kurvan där också, det gjorde de nog. (gummibanden med apparater på magen som mäter hjärtljud hos fostret.)
Kloff kloff tjoff tjoff bonk bonk, lät det från dendär maskinen, med en bild på en bebis med ett bultande hjärta.

Jag håller i en knapp jag ska trycka på varje gång bebisen rör på sig i magen. Har en spypåse bredvid mig också. Jag ville inte ha byxorna på mig för FAN vad tighta de hade blivit.

Jag var för lite öppen och hade för små värkar, så de sa till oss att åka hem och komma tillbaks 3 timmar senare.
Neheeejdu det gjorde vi inte. Vi gick ner till cafeterian istället. Utanför förlossningsavdelningen satt Mamma och Macco och hispade sig, de flög upp och såg allmänt besvikna ut när jag hade magen kvar, ingen bebis, och jag kunde gå utan stöd..

I cafeterian valde alla de tre o-gravida KAFFE, som luktar AS när man är en illamående preggo-kossa.
Vissa tänker inte alls, och vissa tänker bara inte i vissa omständigheter. Jag valde coca cola och en ne-ne-ne-neeee, ööh.. wienerbröd. Chokladboll.
Så gick jag på toa LÅNGSAMT, för att gå blev jobbigt med tryckande mellan benen. Då hade slemproppen gått. Inte Lasse denna gången, han satt ju snällt kvar.

Vi gick upp igen. Mamma sa till mig att ta trapporna, för att sätta igång processen lite mer. När jag föddes, fick mamma gå trappa upp och trappa ner för jag var tydligen jävligt envis redan då, och ville inte ut när jag skulle.
Vi tog trapporna, jag har nog aldrig gått i trappor så långsamt, och flåsat så mycket, nånsin förut i mitt liv.

Väl tillbaka där inne, var jag öppen 3 cm eller nåt sånt har jag för mig. Jag sa till dem flera gånger att jag SKA ha lustgas, jag SKA ha ryggbedövning. Sen blir det mesta lite luddigt. Jag fick min lustgas, kanske beror på det..?
Det kom folk ut och in i salen hela tiden, och sen sa de nåt jag reagerade häftigt på. Den som skulle lägga ryggbedövningen, var en KARL. Aldrig i helvete sa jag då, fast i snällare ord.
Det visade sig bara finnas en som gör sånt just där och då. Jag fick vika mig, och gå med på det helt enkelt.



Det tog en jävla tid före han kom ens, och jag hade jävligt ont i alla värkar. Lustgasen var min vän, men jag andades inte så mycket i den som alla andra tyckte. Den hjälpte ju inte ens mot smärtan, kände mig helt lurad. Jag blev yr i skallen och pratade konstigt, bara.

När läkaren kom in och skulle sätta sprutan i ryggen, så sa han att jag skulle kura ihop mig med knäna i hakan och ligga i fosterställning. Jag skulle också ligga BLICK STILLA. Jag trodde gubben skämtade med mig, jag hade värkar. Man kan inte ligga i den positionen när det sprängs nåra berg inuti magen med knivar och glassplitter, och definitivt inte helt still.
Jag fick en stor värk, vred mig, och kved, sen försökte jag verkligen att ligga still. Fick sprutan, och efter några minuter(?) kände jag inga värkar mer. Hade de slutat? Nej de var kvar på skärmen, bara det att ryggbedövningen var min hjälte, den hade tagit bort all skit jag kände!

Sköterskorna som hade sett mig kvidandes med lustgasen för några minuter sen, som kom in till mig igen, skrattandes, kände inte igen mig sa de.
Jag fick en gympaboll att sitta och studsa på och viggla höften fram och tillbaka på.
Den var ju mysig, och KUL! Jag skrattade åt mig själv, för jag kände ju ingen smärta mer.





Sen är det massa bzzz bzzz i mitt minne. Lasse vet nog mer här.
Jag fick iallafall krystvärkar som började kl. 20.20. Då tog de bort min älskade ryggnål, och de bytte ut min kära lustgas, mot syrgas. (vanlig luft...!)
De lurade mig. Hmpf.
Jag fick inte stå med armarna mot huvudstödet på sängen, för de sa att bebisen inte kommer må bra av att födas så. (vafaan, jag ska få föda som JAG VIIL!)
Jag provade då att ligga på ena sidan, med andra benet i en såndär gyn-ställning.
Det pep massa och bebisen mådde inte bra av det. Provade andra sidan, fyfaaan vad ont det gör att bara vända på sig nu!
Det funkade inte heller. Jag fick då alltså köra stajlen som alla kör, som man ser på TV.

De sa till mig när jag skulle trycka. Min Barnmorska sa till mig att det SKA kännas som att jag skiter på mig. Jag fattade ingenting, det var ju inte som jag trodde. Alls.
Det är ju fel hål, liksom.
Men då körde jag på det konceptet, och SKET ut huvudet.
Fan vad det kändes. Höjden av sveda kan man väl säga.

Lasse fick instruktioner att hålla min nacke, hakan mot bröstet.
Jag fick höra hur duktig jag var hela tiden, hur bra det gick, och allt. Jag skrek på dem att jag hellre ville göra kejsarsnitt i detta stadiet. (Eller om det bara var en tanke)

Efter 18 minuter var han ute.
kl 20.28, blev jag mamma till en liten pojke.


Jag och Vincent, BM står bakom oss vid en bänk.

Jag: "Vad blev det?!"
"En pojke"
Jag "Okioki, heh.. Detta kan jag nog göra om igen, fler gånger!"

Hur fan kan man glömma bort all smärta SÅ snabbt går bortom mitt förstånd. Men den lycka man har i hjärtat, när man fött fram en frisk bebis, som skriker som den ska, väger och är lagom lång som den ska, den är obeskrivlig.
3425 gram, och 50 cm lång.


MITT kött och blod. MIN bebis. Jag är FÄRDIG med förlossning, jag slipper smärtan nu!
Sen klippte jag navelsträngen för att Lasse vägrade.
Vincent såg inte alls ut som en Vincent. Men det var ju bestämt, så han fick liksom heta så ändå. Fastän han var en rödtott. <3
NU finns det ju inget annat i världen som skulle passa honom bättre.

Har lipat en hel del nu när jag har skrivit allt detta, ja. Och i februari är det dags igen. <3

Pöss

DONKEN