DONKEN

Nu har jag godkännt alla kommentarer, men jag har inte svarat på dem ännu.
Denna gången blev jag mycket förvånad, upplyft, hyllad, och uppmuntrad och framför allt tröstad, av er. De flesta!
Jag har ju många gånger sagt till folk här och var, att det är tröttsamt och otacksamt att skriva inlägg, som folk skriver "hur är läget?" i, istället, för att läsa hur läget är.

Denna gången var allt helt annorlunda, och vissa kommentare kom de nästan en tår när jag läste dem.
Bland annat frugan, och Wiilow, och Tessan, och andra mamor som fattar hur det kan vara.

Sanningen att säga, så bröt jag ihop totalt, efter att jag skrivit det inlägget om att jag blir störd. (Jag blev störd alltså på riktigt).
Jag slängde mig i min säng och störtbölade.
Det är inte min grej att lipa, än mindre att erkänna det.

Men som ni kanske förstått, så är jag väl lite mer mogen nu för tiden, och jag kan skriva att jag har gråtit utan att det (hum, kanske..) tär på min såkallade stolthet.
(jag är vädur, ni som också är det fattar vad jag snackar om..)

Lilla dumma kaxiga Annelie har nog vuxit upp lite, och lärt sig lite mer om livet i helhet. Ja jisses, jag har blivit gammal.

Jag är oerhört tacksam att ni skrev dessa otroliga styrkerader, för Lasse ska nämligen jobba kväll nästa vecka också.
Han skulle ju vara ledig imorgon fredag, men icke.
Han fick en extragrej då också mellan 8-12 eller nåt sånt.

Polisen var här i förrgår, då jag inte skrev nåt i bloggen alls.
Det har skett ett mord här i huset mittemot vårt. En äldre kvinna som har en svart hund.
De var trevliga mot mig, och Vincent tjöt massa, men bara när ena polisen pratade in vad jag sagt, i sin recorder. Vince jävlas med polisen från tidig ålder han.. Hur ska detta sluta.

Jag hoppas de får fast den jäveln, jag vill inte bo kvar här mer. För jävla mycket skit. Inte råd o köpa hus nu heller, så man sitter fast ändå.

Nej jag är inte så glad och sprallig denna veckan, det får ni helt enkelt leva med.. Det är skönt att man har en blogg o skriva av sig i, när man väl hinner det.

Det blir att skriva en rad, springa efter Vince, trösta, sätta honom på nåt säkrare ställe.
Skriva ett ord till, för att springa iväg o leta efter honom igen.


Stooor enorm eloge till alla ensamstående morsor därute! Fattar inte hur ni klarar det. På nåt sätt gör ni ju det, och den styrkan... Den är nåt alldeles extra, den.

Vet att detta nu blev en halv novell, som vanligt, men ni som är intresserade av vad som står, ni har ju ändå lyckats läsa ända ner hit.
Kanske kanske, kommer det nu ännu fler styrketankar från er, och ni ska veta hur mycket de uppskattas. Trots att det kommer från INTERNET...

pöss

Annelie