V                             I                              N                               C                             E                            N                       T

Svårt o välja ögonblicket of my life när man än så länge är enbarns-morsa va! Nej, inte speciellt svårt nej. Min mamma och bästa vän tillika sonens gudmor fick komma in en stund efter han föddes. De sa i efterhand att jag var helt inne i att titta på Vincent, lite smått "borta" från omvärlden och sådär.
Det är det mest overkliga som någonsin hänt mig, så det är väl inte sådär jättelustigt att jag inte var närvarande i deras verklighet..

Samtidigt som det inte kunde bli mer verkligt än vad det var. Där låg jag, färdig med all smärta och skit, färdig med alla kräkmånader, färdig med bäcken och ryggont, färdig med kissblåsa som jämt var full, färdig med åksjukan, färdig med allt sånt skit.

Måste man skriva om bara ETT ögonblick? Alla vet ju redan detta. Alla förutsätter att det är så. Snart kommer det att bli två underverk som springer omkring och slår varann i huvet med strykjärn och toarullar, eller kasta legobitar och smörgåstårta på varann.

De kommer väl att tända eld på papperskorgar för att testa om det funkar, de kommer klättra upp högst upp på hallgarderoberna bara för att den ene sa det, de kommer att käka mjölvatten och maskindiskmedel, de kommer att lägga räkningar och mitt gymnasiebetyg-intyg i toan och spola... De kommer råka slå sönder min favoritsak.

De kommer att göra allt det där, och katten, ja han ska vi väl inte ens prata om. Han får väl vara lycklig om han fortfarande har en svans, om 2 år.



Det räckte visst med ett ögonblick.
För det kommer att bli så många fler att jag inte kan räkna dem...