Så kramgo, never let me go..
Vi gick mot dagis idag vid lite över nio-tiden, vi skulle vara där halv tio.
Halvruskigt utomhus, nu börjar väl hösten komma känns det.
Vincent fick leka av sig en jävla massa inne på dagis, och han verkade vara helt lugn mestadels.
(Va?! Ett helt nytt barn föfasen.)
De aaaaaandra barnen däremot, ja en del var mer vilda än tama, även bland folk. Vincent blir säkerligen sån sen när vi inte är där, men det vi inte vet...^^
Min mamma ska följa med någon dag nästa vecka på inskolning, och min svärmor ska kanske också följa med någon dag snart.
När vi var inne i stora kudd-och-madrass rummet, brydde sig Vince inte om mig så mycket, men efter en stund, fick han syn på mig, brast ut i ett GIGANTO-flin, och rusade mot mig o gav mig en stor kram.
Det hände flera gånger, och då kände jag väl att jag inte vill lämna honom helt ensam sen på dagis..
Han är ju min älskling.
Han kommer sakna mig.
Jag kommer inte finnas där.
Jag pratade med min mamma om att han gjorde så, och hon sa att det är för att de "tankar" trygghet hos mamma-lilla.
Imorgon ska vi dit, också kl 9.30-11, men då ska jag prova att lämna honom en stund. (Sätta mig i personalrummet.)
Pöss
DONKEN
Bloggadress: http://jessiljungkvist.blogg.se/